månskensregn

försöker skriva men allt kommer ut fel. jag får korta ner det. jag brukar inte gråta ofta men den här kvällen brast alltihop. ensam hemma hela veckan och jag känner mig exakt som det jag är nu, ensam. för att inte helt falla i ett svart hål ikväll går jag upp till sofia. ibland behöver man en spegel och någon som kan berätta när det räcker. för hur mycket ska man behöva stå ut med innan man sätter punkt? ibland får man inte vara rädd för bråk utan istället försöka sätta gränsen.